Creative Communities

Kreativitet, platskvalitet och samhälle

Fringe – och den demokratiska staden #1

| Inga kommentarer

Städer ska nu locka besökare och inflyttare med stora evenemang och stora signaturbyggnader som kulturhus. Attraktionskraft är ordet för dagen, och nu gäller det att få fatt i den. Föreningen Svenska stadskärnor belönar varje år den stad som gjort det bästa jobbet med att få sitt centrum att blomma upp. Med andra ord så finns det en hegemoni ibland föreningens medlemmar som avgör vad som gör en attraktiv stad. Det finns goda saker i detta men jag ser en risk att viktiga faktorer glöms i denna jakt på fler besökare och fler hotellnätter, fler restaurangbesök och fler konferenser. Jag nämner ingen specifik stad i detta sammanhang, för det är en generell trend. Göteborg, Örebro eller Östersund. Alla vill få så mycket strålkastarljus på sig som möjligt.

En av de viktigare faktorerna som jag tycker kommer i skymundan är göteborgaren, örebroaren och östersundsbon. Vi riskerar att reduceras till konsumenter istället för medborgare. Vi ska roas snarare än att roa. Fler och fler städer lägger dessutom stadsutvecklingen i kommunala bolag eller i olika partnerskap tillsammans med fastighetsägare och köpmannaföreningar. Frågor som rör staden och tidigare diskuterades i stadsbyggnadsnämnder står nu på armlängds avstånd från demokratin. Mats Franzén, Nils Hertting och Catharina Thörn beskriver vad som skett i Göteborg och Stockholm i boken Stad till salu förändringens mekanismer och den maktförskjutning som skett i det offentliga rummet. De kallar det entreprenörsurbanism – ”Det offentliga rummet – våra gator och torg – fyller en viktig politisk funktion. De gör samhällets konflikter och ojämlikheter synliga och är en förutsättning för kollektiva uttryck som demonstrationer och gatufester. Men vad händer med det offentliga rummet när städer försöker marknadsföra sig i en global konkurrens om investeringar och turistströmmar? När högtidstalens vackra formuleringar om demokrati och mångfald kolliderar med urbanpolitiska vardagsprioriteringar och resursstarka aktörers önskemål? När somliga individer och grupper inte längre anses höra hemma i en ‘attraktiv’ stadsmiljö?”

Jag har själv tidigare grunnat på detta får nu också andra forskarblickar på dilemmat. Deras bok bygger på egna fallstudier och fotarbete, det blir självklart belyst ut ur den kritik de ville ge empiri, men utan kritik kan ju heller ingen fortsatt debatt föras. Jag har tidigare skrivit på detta tema Vår stad mellan eventen Vilken är staden vi bygger om till är en fråga vi måste ställa oss I Åre glömde man innevånarna när man planerade för turismen. Städerna gentrifieras i allt högre grad, citykärnan blir varumärket som måste hållas prydligt, det framgår tydligt i Franzén, Hertting och Thörns bok.  Men visst skulle attraktivitet och ett stadsrum för alla kunna kombineras, i en stad där också utkanten, fringe finns med. Den geografiska utkanten men också den sociala och den kulturella.

Vad vi behöver är att ge mer rum för eget skapande, vår stad är dess innevånare och all den vildvuxna kreativitet vi besitter. Det är också våra platser som vi befolkar, kanske är det inte de flashigaste utan kanske de som mer uttrycker följande: Mänskligt, i betydelsen bekräftelser och möten, funktionalitet, begripligt och enkelt, hållbarhet, omtanke om kommande generationer skönhet,  om känsla och estetik,  dimensionalitet, i att det inte är perfekt och förankring i lokalitet och traditioner. Vi närmar oss åter Fringe, utkanten – det som inte är genomorganiserat utan kanske lite vildvuxet. Hur kan det lyftas in i exempelvis Örebrobilden? Evenemang och fester är självklart roliga inslag i stadslivet men det måste någonstans finnas en plats (eller flera) för spontanare verksamhet eller för Oldenburgs tredje rum, den jämlikare mötesplatsen utanför hemmet där konsumtion inte kommer i första rummet.

 

 

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.


tolv + 7 =